Det är kallt och mörkt ute. Jag skyndar på för att hinna med tåget till jobbet. Kaffet i handen skvalpar och jag försöker dricka utan att spilla. Med mobilen i andra handen kollar jag klockan. Tre minuter tills tåget ska gå, bäst jag skyndar mig lite mer. Det kvarvarande gruset från vintern knastrar under sulorna och jag tar mig snabbt men stadigt fram till stationen. Jag ålar mig mellan röd sten, upplysta träd och blomkrukor och besparar mig i alla fall två sekunder av onödig promenad. Väl uppe på perrongen tar jag en klunk av kaffet medan purpurtåget sakta sveper förbi.
Så här kan det se ut när en morgonresenär endast har ett mål under sin promenad. Platsen jag har valt att undersöka är i dagsläget en transitplats för både buss och tågresenärer. Här möts bussarna och tågen från Trelleborg, Svedala, Malmö, Lund och många andra byar och städer. Resenärerna som inte anländer med buss kommer inifrån Svedala. Alla dessa morgonpromenerare och cyklister kommer från en raksträcka och kan liknas vid att människor slussas till stationen.
Från Storgatan 1 till Stationsplan 1 går man idag förbi i huvudsak fem byggnader. Storgatan 1 är ett tegelhus byggt under 60-talet och är nu ett 24/7-gym. Storgatan 4 är en byggnad från 20-talet i vit puts som nu inhyser en frisör. gjuterigatan 2 är även det ett tegelhus som ser ut att vara (hittar ingen dokumenation) i samma stil som Storgatan 1. Denna byggnaden verkar idag fungera som ett kontor av något slag med en anslutande parkering mot vägen.
Storgatan 2 är en parkering för den som reser kollektivt, denna är inkapslad av en röd tegelmur som i sig är omsluten av ett metallgaller som för att inte rasa ihop.
Stationsplan 1 är stationsbyggnaden som idag inhyser Arbetsförmedlingen och polisen. Även denna är i tegel och är byggd under 1800-talet. Stationsplan 2 är den största byggnaden längs den här sträckan och är en gotisk byggnad som byggdes under 1800-talet på beställning av en nu historiskt viktig, för Svedala, person. Hans namn står skrivet på byggnaden tillsammans med orden mekanisk verkstad och året 1882. Fonten följer huvudingångens valvmönster och är skriven med seriffer i versaler. På byggnaden kan man även se små torn och järndetaljer. Byggnaden används idag som kontor, och är en liten del av ett stort industrikomplex.
Platsen känns till viss del bortglömd eftersom det är svårt att hitta både gatunummer och gatunamn på plats och vägen är omgjord för att stora bussar ska kunna svänga runt och ta plats. Platsen är också extremt ren. Här finns inget skräp eller gamla graffitiverk.
Under 1800-talet kallades Svedala för “Stationen”, främst för att platsen användes som godsstation för bland annat den mekaniska verkstaden som byggdes med direktiv från ägaren Åbjörn Andersson under 1880-talet. Åbjörn Anderssons verkstad är bland annat byggnaden som nu idag syns på Stationsplan 2. Byggnaden designades av Gustav Bern i brunt handslaget tegel i gotisk stil. Detta syns främst på hur valven är välvda med flera lager tegel. I fasaden syns röda emblem och även texten “Åbjörn Anderssons mekanisk verkstad jern & stål gjuterier 18 grundat 82” i versaler. Tegelsockeln är högprofilerad. I byggnaden syns även lister, binderingar, fönsteromfattningar och en bård av kantställd tegel. Under byggnadens första år i livet hade den tornliknande påbyggnaden (tureller), flaggor som satt i toppen av dessa och dekorativa järnspiror. Idag är turellerna och kantstenen på taket borttagna och ersatta med ett platt koppartak. Fönster har lagts till vid källarplan, dessa har klätts med glasblock som kontrasterar mot den gotiska designen, som även kan beskrivas som “medeltida”.
Gjuterigatan 1 är samma byggnad som Stationsplan 2. Gjuterigatan anlades dock inte förrän Den här sidan visar Stationsplan 2’s baksida med fortsatt gotisk design med stora och många välvda fönster. byggnaden sticker ut och syns tydligt på grund av sina höga och smala skorstenar i tegel. Efter en brand 1914 byggdes Gjuterigatan 1 ut mer och lade till fem till skorstenar. Det är dessa skorstenar man ser än idag.
Den här industrikomplexet är stort och innehåll då maskinhallar, verkstad, tegelbruk samt en tegelskola. På grund av tegelbruket kom sedan människor att kalla Svedala för Sveriges tegelcentrum på grund av just tegelbruket och tegelskolan som låg i anslutning till bruket. Tegelbruket lades ner under 70-talet och stora delar revs 2003 som senast, och nu är det nästan som bortglömt. Det är otroligt svårt att hitta information om den här platsen.
Intill Stationsplan 2 ligger Svedalas station Stationsplan 1. Byggnaden på plats är inte originalbyggnaden. Den första stationsbyggnaden som byggdes under 1800-talet blev för liten för samhället som höll på att växa fram. 1894 byggdes en ny station på exakt samma plats. Det “nya” huset blev två våningar högt och dekorerades med takgesims och vertikala band med svart tegel. Denna byggnaden står idag kvar och har gått från godsstation till kontor för både Arbetsförmedlingen och polis.
Intill Stationsplan 1 ligger de nuvarande två järnvägsspåren som under 1800- och tidigt 1900-tal var hela sju stycken. Bredvid stationen står 3 stycken breda murar med icke-murad tegel. Det är svårt att hitta information om dessa, men det ser ut som ett modern rött tegel. Murarna, eftersom de inte är murade, är de omringade av ett metallgaller för att hålla ihop stenarna. Dessa används som cykelställ.
Ännu längre bort, Storgatan 2 ligger en parkering. Även denna är omringad av den nya muren med det röda ingallrade staketet. På denna plats låg förut ett hus som jag tror kan ha varit den gamla tegelskolan men jag kan inte hitta någon dokumentation om det förutom den här bilden. Det kan vara för att platserna under tidens gång har bytt namn.
Storgatan 1 är en nyare byggnad i området. Den här byggnaden hittar jag inte heller dokumentation om på Svedalas bibliotek eller på internet, men om jag har förstått det rätt låg det ett bostadshus här som är likt grannhuset på Storgatan 4. Tyvärr finns det heller ingen direkt information om detta gatunumret men Storgatan 4 är väldigt lik Storgatan 6. Ett bostadshus som idag är nedrivet.
Storgatan 6 är enligt Svedala stationsamhälle byggnadsinventering byggt 1894, samma år som den nya stationen. Huset bestod av rött handslaget tegel, man murade även i mönster med andra tegelslag.Byggnaden har en tydlig takgesims och horisontella band från vägg till vägg. Denna byggnaden hade även en gördelgesims och den vanligt förekommande sadeltak. Storgatan 4 har förlorat sin gördelgesims, och taket är utbytt mot ett modernare oranget tegeltak. Dessutom är huset putsat i en ljusgul färg.
Efter informationsökandet om platsen och insikten att tegelbruket och Svedalas storhetstid känns bortglömt av folket i samhället valde jag att jag skulle bygga något med tegel. Jag ser helt annorlunda på platsen idag och vill att andra ska förstå att Svedala har varit en så stor del av Sveriges historia på grund av tegelbruket och tegelskolan. Platsen har i mina ögon gått från transitplats för morgonresenärer till en byggnads-ateljé. Även om jag själv inte är bosatt i Svedala befinner jag mig ofta här och har blivit lite, vad man kan kalla, hemmablind. Människor behöver, som Longhurst beskriver i lntroducing cultural studies, anamma en “tourist gaze”, alltså blicken av en turist, för att kunna se det man annars är van vid.
Jag försökte, som beskrivits i mitt förra inlägg, att locka fram turistblicken från just morgonresenärerna. Cecilia Andersson skriver i sin studie att “skolan är inte en solitär ö i samhället” och jag vill mena på att tågstationen inte är det heller, även om det oftast bara utnyttjas som en transitplats för att förflytta människor från en plats till en annan. Jag ville att den här “ön” (transitplatsen) skulle få lov att interagera med sin bys historia. Detta gjorde jag genom att placera en hög med tegelstenar vid gången mellan busshållplatsen och tågstationen. På den högen med sten satte jag ett inramat foto av gamla Svedala med texten “Från Svedalas tegelcentrum till passage”, för att egga människors nyfikenhet om sin hemort. Speciellt eftersom hur ofta ser man en fin ram utomhus?
Det visade sig dock att jag placerade stenhögen dåligt, jag tänkte inte på att människor skulle ta genvägar genom krukor, träd och mur för att spara några sekunder. Det gjorde då att cirka 80% av människorna som gick förbi missade min lilla utställning.
De få som såg den var det bara två som stannade upp och läste. Detta vet jag eftersom man måste huka sig ner för att kunna se texten tillräckligt bra för att läsa den. Vissa verkade intresserade men hade antingen bråttom eller verkade inte våga att visa för mycket intresse. Jag minns att en av mina kursare nämnde i en annan kurs att hen pratade om save face-theory. Jag tror att det är vad som hände här, människor försökte rädda ansiktet genom att visa ointresse trots att de var märkbart intresserade. Lite som att det är pinsamt att vara nyfiken.
Vattenpumpen 