I detta här provet kommer vi att skapa mönster i ett utrymme som är ett slags fysiskt mellanrum. Detta mellanrum kan både vara mindre eller större. Dock är det viktigt att det är en form av bortglömt utrymme som egentligen har haft ett annat syfte än vad det har idag, eller bara är ett konstigt planerat utrymme.
”If a place can be defined as relational, historical and concerned with identity, then a space that cannot be defined as relational, or historical, or concerned with identity willl be a non-place.” – Marc Augé.
Vi kommer utgå ifrån Marc Augés definition av ”non-place” för att framgångsrikt kunna identifiera en icke-plats i vår närhet.
I den här uppgiften kommer vi att arbeta som par. Denlillakatten och jag började direkt att spåna idéer om platser och saker man kan göra för att skapa mönster. I introduktionen fick vi visat ett exempel av ett gäng personer som hade utnyttjat träd för att binda samman snören. Snörena gick mellan två träd vardera och skapade, vad som såg ut, som en tapet i luften. Det gjorde att vi båda blev inspirerade att använda oss av garn och se vad mer man kan göra med detta. Vår initiala tanke var att helt enkelt bara känna efter vad som är möjligt beroende på vilken typ av plats vi väljer och spegla Eriksson och Berglins tillvägagångssätt i Vague tissue vague terrain vid den kreativa starten av vårt arbete.
Platsen
Vi gick runt i Trelleborg och märkte snabbt att staden har många både små och stora grönområden som saknar kontext. Alltså att det finns ingen egentlig spontan anledning till att dessa finns. Detta understryks bland annat av att platserna innehåller gamla jordhögar som är övertäckta med vegetation. Vissa är finklippta gräsmattor medan andra är täckta med ängsblommor och skräp, vilket ger en lite obehagligt dystopisk känsla. Dessa platser är nära människor, hus, affärer mm, men verkar ändå på något vis bortkopplade från resten av staden. Som att känns det inte av så finns det inte.
Platsen vi valde var ungefär en sådan här plats. Vår plats är en liten äng vid ett skogsbryn vid en damm. Ängen är svårtillgänglig på det viset att den inte går att sitta, eller egentligen röra sig på. Den är full med nässlor och ger intrycket av att vara en mosse vid regniga perioder. Marken är inte jämnad eller körd med gräsklippare. På den här ängen finns det även några träd. Invid den här platsen går en gång, och mitt i den här gången finns en bänk. Bänken har utsikt över ängen och mot buskaget bakom. Bakom buskaget skymtas dammarna. Vi tror att det är så att bänken originellt hade utsikt över dammarna men att buskaget och träden med tiden har tagit över och platsen har trots sin närhet till gången och många gångtrafikanter på något vis glömts bort. Platsen verkar inte heller användas av vilda djur på grund av platsens närhet till passerande människor. Människor rör sig inte på platsen men kan lätt ta sig in på ängen och skrämma djuren. Därmed anser vi att platsen inte längre har en identitet.
När vi sökte efter en icke-plats märkte vi att vi utgick från en specifik form av kulturellt seende, så som Longhgurst påpekar i Introducing cultural studies. Vi gick från att vara ”den bosatta” till att anamma det kulturella seendet av en turist. Eftersom vi är vana vid de flesta områdena i den här staden var vi tvungna att se, inte bara på platserna, utan hela staden med nya ögon. Det var inte en helt enkel mentalitet att hålla sig till, men underlättade för oss när vi skulle identifiera dessa mellanrumsplatser.
Skapa mönster
Vi hade med oss material i form av garn. Detta för att andra material som inte är tunga (t ex tyg och papper) inte fungerar i denna vindarnas stad. Vi hade i åtanke om exemplet som visats oss (Vague tissue vague terrain) och försökte klura på hur vi kan skapa mönster med detta. Först bara “gjorde” vi något, precis som Eriksson och Berglin gjorde. Vi började med att snöra in träden med olika metoder. Jag använde ett ljusgrönt garn och gjorde väldigt tunna mellanrum som gick rakt upp, som upplevdes randigt. Medan Denlillakatten valde att ta en turkos färg och zick-zackade upp och ner för trädets stam. Detta gav då intrycket av ett zick-zackigt mönster.
I det tredje trädet valde vi att knyta fast garn i en gren med varannan färg. Som ger intrycket av ett väldigt förenklat rapportmönster. Först då märkte vi att de tre träden som stod i mitten av ängen stod i en triangelformation. Tillsammans skapade träden en likbent triangel. Vi ville då lyfta den här formationen och visa att det finns tydliga mönster i naturen men som man kanske inte tänker på förrän man faktiskt aktivt letar efter det.
Vi tog ett mörkgrönt garn och drog det från botten av första trädet över till det andra där det fästes högt. Sedan drogs garnet vidare till det tredje ner till botten igen, och sedan tillbaka längs marken till det första trädet. Då blev triangeln uppenbar. Vi ville fortsätta med detta och se vilka fler triangelmönster som vi kunde skapa. Vi valde då att ta ett rött, lite tjockare, garn eftersom vi inte ville att någon mot förmodan skulle gå in i snörena för att de upplevdes som osynliga, då på grund av naturfärgerna.
Vi lade då en likadan triangel, men med två höga punkter och en låg. Alltså korsade trianglarna varann. Då ville vi testa igen vilka fler trianglar som skulle kunna skapas i vårt triangelmönster. Vi valde då att knyta samman och spänna de två trianglarna med ännu ett snöre i en annan färg. Det blev då flera trianglar i olika storlekar på grund av olika spänningsgrad i bågen som skapas. Till slut var alla tre sidorna fulla med små, spända trianglar. Det såg nästan ut som tre volleybollnät.
Då ville vi testa att sätta ett “tak” på det hela med, även här, trianglar. Detta gjorde då att spänningarna från “taket” från väggarna blev olika och vissa band började släppa och hänga. Detta gjorde då att det blev en speciell känsla över det. Helt plötsligt gick det från en skapelse av en människa till en form av färgglatt spindelnät. Det är svårt att säga vilken form av mönster hela verket blev. De olika delarna var var för sig en form av rapportmönster, medan de i sin helhelt gav intrycket av en form av mandala-mönster.
“Det väcker en nyfikenhet.” Sa tanten som gick förbi på sin middagspromenad.
Nästa del av den här uppgiften är att återkomma till platsen och hitta mönster. Dessa mönster kan bestå av ljud, ljus, människor, djur, vegetation och mycket mer. Detta kommer vi att skriva om i nästa inlägg. Vi ses då, tjenixen!
(Nästa del är: Prov 2A – Del 2 – Den likbenta triangeln)
Vattenpumpen 