Någon dag efter vi lagt gipset i den gigantiska triangelformen var den stelnad men upplevdes porös och lite fuktig. Leran som vi rullat pinnarna i för att skapa ett rapportmönster av naturmaterial hade inte stelnat alls eftersom det sög upp fukten från själva gipset. Jag fick lyfta in triangeln eftersom det nästa dag hade börjat regna. Detta gjorde att triangeln gick sönder på två ställen och vi kunde inte längre använda den som vi från början planerat.
Vi kunde alltså inte längre hänga upp den i snören mellan träden. Vi var tvungna att tänka om. Denna upplevelsen var i grunden superviktig för oss för att vi förstod hur en elev som har väldigt stora ambitioner kan bli ledsen när det inte går som man vill. Dessutom att det är viktigt att förstå hur ledsen en elev kan bli för att man ska kunna motivera dem vidare till att arbeta genom sina misstag och olyckor. Så vi fick en liten didaktisk insikt i det hela.
Nästa dag kom Denlillakatten hem till mig, vi samtalade och brainstormade om hur vi kunde fortsätta med att använda den söndriga triangeln. Denlillakatten kläckte idén om att bara lägga ner den stora triangeln på marken och att vi skulle lägga mönster runt den för att utöka triangelformationerna. Vi spånade även vidare med om vi kunde hänga upp något alls. Det resterande gipset räckte till en liten triangel. Då tänkte jag att vi kunde hänga upp den lilla triangeln ovanför mittpunkten av den stora, detta för att vi sedan skulle kunna göra mönster i det luftiga mellanrummet mellan de två trianglarna.
Vi satte igång med att göra den lilla triangeln i en plastlåda. För att göra det till en triangel lade vi i lera som skiljeväggar. Vi kom på att istället för att göra ett mönsteravtryck med de insamlade blommorna i leran valde vi att istället sätta blommorna direkt i gipset.
Detta gjorde vi för att det var svårt att göra avtryck i leran utan att leran täcktes av fingeravtryck. Resultatet blev faktiskt ganska gulligt och platsens fysiska mönster i levande form frammanades. Vi började också se ett mönster i vad vi valt ut, till exempel allt vår insamlade material speglade våren; och våren är ju en del av ett tidsmönster. Vårens tidsmönster därför att betydande roll i vår slutgiltiga installation. Hur skulle vår installation i så fall se ut om vi hade gjort den under vintern, hösten eller sommaren?
medan gipset torkade skissade vi ner våra nya idéer. Bland annat kom vi fram till att den stora triangeln och den lilla kunde tillsammans skapa en form av koja. Typ som sådana som man kan hitta i skogen på våren som är byggda av pinnar och grenar, av barn. Detta tyckte vi lät kul eftersom vi då i vår installation gör platsen till en icke-plats till en plats med syfte.
Vi spånade även med att fortsätta använda oss av snöre för att vi på det viset skulle binda ihop vårt första verk på platsen med den nya. Detta för att slutresultaten inte ska präglas av bara platsen utan även oss.
Vi lösgjorde den stora triangeln från leran och till vår förskräckelse gick den mer sönder och leran, som fortfarande var ganska blöt, satt fast, färgade av sig och drog i vissa fall med sig mönster när man tog bort det. Vi valde då att ta bort så mycket lera som möjligt men behålla leran på de platser vi inte kunde säkerställa att mönstret skulle hållas kvar och vi fick helt enkelt nöja oss med det.
Installationen
I onsdags körde vi ut till vår valda plats med den stora triangeln, den lilla triangeln, snöre och det naturmaterial som blev över, som vi då eventuellt kunde använda på plats.
Vi stod i säkert 15 minuter för att hitta mittpunkten mellan träden. Detta var svårt eftersom ytan var ojämn och att vår egen triangeln blev ojämn pga av att bitar inte satt ihop med varann. När vi väl tyckte att vi hittat mittpunkten började vi med att hänga upp den lilla triangeln. Denlillakatten höll i den medan jag spände snören i triangelns hörn till respektive träd.
När vi väl hade hängt upp den insåg vi att det var ju så man kunde hitta den absoluta mittpunkten. Vi slog oss i pannan och utgick sedan från den lilla triangeln. Dock, slog vi oss i pannan en gång till, för då insåg vi att vi råkat göra en liksidig liten triangel istället för likbent. Vilket gjorde att mönstret inte blev ett symmetriskt mönster i 3D-form som vi tänkt oss.
Sedan fortsatte med att snöra den lilla triangeln till den stora. De möttes i respektive triangeludd. Se bild.
Snörena mellan trianglarna skapade tillsammans en ihålig snörpyramid och skapade en 3D-effekt som de två trianglarna inte hade kunnat skapa var för sig.
Då märkte vi att den stora triangelns mönster hade börjat trilla av, ungefär som ett skal. På den undre sidan som vårt rapportmönster lossnat av syntes ett nytt osymmetriskt mönster. Detta var spännande och upplevdes som ett medvetet val från vår sida när det egentligen handlar om att materialet själv har skapat ett mönster i processen.
Vi ville fortsätta med vår grundidé som vi förklarar i vårt första inlägg av det här provet. Alltså att hitta fler möjligheter att skapa trianglar i trianglarna. Vi använda oss då av både de naturmaterial vi tog med tillbaka men även det som nu fanns på plats. Vi lade inuti den stora triangeln fler trianglar som blev mindre och mindre, som då tillsammans skapade ett vårigt mandala-mönster. På så vis speglar vi även vårens påverkan av vår installation.
Vi kände sedan efter och kom fram till att vår idé om att bygga en koja för att ge platsen en identitet var överflödigt. Detta för att under tiden som vi byggde kom flera, tyvärr endast, kvinnor fram till oss för att prata om vad vi gjorde. Deras intresse för platsen höjdes markant av att vi påpekade att vi arbetar med mönster och att vi märkt att träden stod i en formation som en likbent triangel. En av de äldre kvinnorna sa exalterat att det hade hon minsann aldrig märkt och att hon nu alltid kommer att se träden så och hur det öppnar ögonen för att se annat. Platsen fick därmed en identitet i form av att den nu går att njuta av rent visuellt. Därför valde vi som sagt att inte gå vidare med kojidén. “Less is more.” – Möbelstore. (XXXLutz).
Det var roligt att höra kvinnornas olika synpunkter på det hela. Vissa var lite arga eftersom de trodde att det kunde vara olagligt, andra föra att det kunde skada djur medan vissa var glada för att platsen användes till något. Det var framförallt intressant och gör hur de olika kvinnorna började analysera sitt egna kulturella seende. Till exempel då den gamla kvinnan som levt i området hela sitt liv men aldrig märkt av trädtriangeln som nu var cirka 80 år gammal berättade att hon skulle ändra sitt kulturella seende av sin hemstad. Hon sa det inte med en medvetenhet kring begreppen, men hennes analys av sitt kulturella seende var tydlig. Vilket får oss att ännu en gång reflektera till Introducing cultural studies och hur olika kulturella seenden (gaze) påverkar det man ser och hur man ser det eller upplever det.
En kvinna pratade om att det var olagligt att hålla på att sätta upp saker. Vi informerade då att det offentliga tillhör alla. Och vem har egentligen rätt till att uttrycka sig eller inte? Vi informerade även om att snöret inte skulle lämnas kvar på platsen vilket verkar ha varit det största bekymret för de flesta. Men för att behålla vår identitets påverkan på platsen och möjligen förgylla personers tillvaro valde vi att lämna kvar gipset och naturmaterialet i en tvådimensionell mandala.
Platsen har med tantens ord gått från en icke-plats till en plats med ett syfte.
Detta var slutet på det här provet. Vi syns kanske i ett senare inlägg. Ciao!
Vattenpumpen 